Presentation Texas

Texas – från stressad till trygg, en häst med mycket att berätta

När Texas kom till oss var han stressad – han hade ingen ro.

Hans tidigare ägare hade försökt att avla fram sin drömhäst genom att betäcka sitt fullblodssto med en andalusierhingst.

Resultatet blev Texas, en isabellfärgad dröm. Som visade bli en mardröm…

Problemet var inte att hans förra ägare på något sätt behandlade honom illa, det gjorde hon verkligen inte, hon älskade honom. Men hon förstod honom inte. Och med tiden blev det allt mer uppenbart, han blev mer och mer stressad och hon tyckte det blev mer och mer obehagligt.

Hon bestämde sig för att sälja och han såldes till en tjej som hade honom i en dryg månad och på den tiden blev han överansträngd och fick inflammation i en hovled. Hans uppfödare fick tillbaka honom.

Hon tog ut en equiterapeut för att se om han hade ont i ryggen och berättade om deras problem. Min kollega Anki tänkte direkt på mig som tog mig an träningshästar och på den tiden hade rehabstall hemma. Hon ringde och sa att hon hade ett projekt till mig.

Jag sa tack men nej tack. Men efter en vecka ringde hans ägare till mig och bad så innerligt att jag skulle ta honom, hon ville att han skulle få en ordentlig chans. Jag tänkte att, han är ung, han har fin färg och bra storlek så jag kan rida till honom och sälja honom.

Det vet ni ju hur bra det gick..

Allt i honom signalerade att han bar på en historia som ingen riktigt lyssnat på, eller förstått vidden av. Det räckte att ta in honom på gången så började han stressa upp sig – han skrapade frenetiskt med frambenen, högt och hetsigt.

Sadeln var ett kapitel för sig. Så fort han såg den gick han undan så långt han kunde. Försökte man ändå sadla, la han bak öronen och högg i luften. När man satt upp kunde han bocka så kraftigt att det blev farligt. Det var inte bus – det var stress och rädsla. Man såg det i ögonen, på ansiktsuttrycket och i hur han rörde kroppen.

Och hovslagaren... Det gick knappt alls och var så synd om hovslagaren som fick slita ont. Texas gungande fram och tillbaka och slet undan benen gång på gång, och det var så kämpigt varje gång han skulle verkas och skos. Ingen elakhet där heller – bara ren överlevnadsinstinkt. Lika jobbigt var det med vanlig vardagshantering. Han gillade verkligen inte att bli borstad, särskilt inte över ryggen, och att ta i hans huvud kunde få honom att kasta bort huvudet. Det var som om hela han skrek att han inte ville bli rörd.

Lastning gick från början okej, han visste att han inte hade haft något val. Han gick att få in i transporten – men i nästa ögonblick kunde han kasta sig ut igen med full kraft, handlöst och utan att tänka på om någon stod i vägen. Det var farligt, både för honom och oss. Och med tiden skedde en sensibilisering, han backade av stallbacken om han ens såg en öppen transport på långt håll.

I ridningen... det fanns ingen bjudning. Jag som hade förväntat mig att han skulle vara ”fullblodshet”. Varken om vi red ut eller på banan. Texas stängde av, helt enkelt. Han gick in i sig själv, och om man lät honom så stannade han. Det var de tydligaste visade lugnande signaler att bli långsam som jag hade varit med om.

Men – och det här är viktigt – någonstans där inne fanns en annan Texas som glimtade till ibland. En som ville vara med.

Texas var aldrig besvärlig.
Han var inte svår för att vara svår.
Han var en häst som levt med stress och anspänning så länge att den blivit hans vardag.
Och det enda han egentligen behövde – var att känna kontroll över sin egen situation, att förstå vad som förväntades av honom, kunskapen i hur han skulle utföra olika övningar och noggrannhet.

Texas – från osäker till orubblig
En resa byggd på förståelse, tålamod och noggrannhet

Jag insåg snabbt att Texas inte behövde mer lydnad. Han behövde trygghet. Han behövde få förstå vad vi gjorde – innan vi gjorde det. Han behövde tid. Valmöjligheter. Och framförallt: Han behövde få välja själv att säga ja.

Vi började från början. Jag släppte alla ambitioner om att rida honom. Istället lade vi fokus på att få honom att våga stå stilla bredvid mig utan att skrapa, att våga andas med mig i närheten. Jag observerade honom, lyssnade på minsta signal – blinkningar, andning, muskelspänningar. Allt han sa med kroppen togs på allvar.

Vi använde uteslutande positiv förstärkning. Ett klick, en belöning – varje gång han visade det minsta lilla försök till att välja kontakt, eller till att våga stanna kvar i en situation han annars velat fly från. Inga krav. Inga korrigeringar. Bara en konsekvent dialog byggd på respekt.

Sadeln introducerades i mikrosteg. Inte bara i närheten – utan först på avstånd. Jag klickade när han tittade på den, när han stod kvar. Efter veckor kunde jag lyfta upp den, lägga den bredvid honom, till slut lägga på den. Han fick lära sig att han alltid hade val – och att vi aldrig skulle gå för fort fram.

Att lyfta hovarna tränade vi från grunden. Ingen drog. Ingen höll fast. Vi tränade balans, kroppskontroll och förutsägbarhet. Vi tränade frivillighet. En liten viktförskjutning – klick och belöning. Till slut kunde han lyfta hoven själv och hålla kvar. Det blev inte bara en hanteringsövning – det blev en kroppsmedvetenhetsträning som gav honom både självförtroende och fysisk styrka.

Att borstas blev en konversation: "Är det okej om jag rör här?" svarade han ja, stannade han kvar. Sa han nej, backade jag. Till slut lärde han sig att hans nej faktiskt spelade roll. Och när hans nej blev respekterat – vågade han säga ja.

Och ridningen? Den fick vänta tills han själv bjöd in. Och det gjorde han. När vi en dag stod på ridbanan och han självmant ställde upp sig vid pallen, då visste jag. Han var redo. För första gången kände jag hur han bar mig med stolthet. Inget tryck. Inga krav. Bara kommunikation. Och bjudning – äkta, inifrån.

Transportträningen blev också en egen resa. Frivillig in- och urgång. Mat i transporten. Luckan öppen. En öppen inbjudan istället för ett tvång. Efter veckor kunde han gå in, stå lugnt, äta, och direkt kliva in igen om man bad honom komma ut – ett kvitto på hur trygg han blivit.

Och nu... Texas är en av de tryggaste, mest arbetsvilliga och glada hästar jag haft förmånen att lära känna. Han är inte bara ”riden och hanterbar”. Han är glad. Medveten. Han vill vara med. Han tar för sig. Och när han tittar på mig med de där stora ögonen är det inte längre med oro – utan med förväntan.

Han är fortfarande känslig – men inte skör. Han har blivit stark – men inte hård.
Och varje steg vi tog dit, var värt det.

För det här är Texas.
Han är inte bara ett projekt längre.
Han är min lärare. Min vän. Och en påminnelse om vad som händer när vi väljer att lyssna, på riktigt.